Skriver i argen.
Jag vet att det är väldigt spridda åsikter angående sjukvården vi har idag. Men tror majoriteten av alla åsikter lutar mot det negativa vilket det också gör för mig. Under 7 månaders tid har jag varit på läkarbesök mer gånger än vad jag ens kan räkna på både fingrar och tår och jag har kanske mött en handfull bra läkare. En bra läkare för mig måste inte vara en läkare som alltid kommer fram till rätt svar, utan en bra läkare kan vara en läkare som lyssnar på vad man har att säga och får en att känna sig trodd. En bra läkare är en läkare som visar engagemang och som får en att känna att dom inte är sådär sönderarbetade och stressade hela tiden utan orkar ta sig tid.
Men under dessa 7 månader har jag också träffat dåliga läkare. Eller dåliga läkare är kanske fel ord, förmodligen är det nog inte bara fråga om deras kompetens utan också om deras bemötande. Jag har träffat läkare som bett mig googla mina symtom och när jag gjort det har jag fått fram diagnoser som "MS, stroke, hjärnhinneinflammation, hjärntumör". Tack och lov är jag inte direkt känslig och förstår ju själv att fallet inte riktigt är så, men tänk er folk som faktiskt tar det på allvar? Borde inte en läkare vara nog intelligent att förstå att vissa kanske gör det? och varför ska du som patient behöva betala för ett besök om inte en läkaren orkar göra sitt jobb trots att han får en mastig lön? Jag har även träffat läkare som har ifrågasatt varför jag ens uppsökt vården för hjälp, dom har frågat mig vad jag tycker att dom ska göra - hade jag vetat det hade jag väl inte frågat dom?
Den 29:e December bröt jag min fotknöl, frakturen gipsades med en gipsstövel hela vägen upp till knäskålen. Den 5:e Januari vaknar jag med en otrolig smärta i tre stycken tår och i min hälsena. Smärtan var så fruktansvärt olidlig att vi for upp till akuten (Krånglar gipset så ska man fara upp vad det än gäller). I väntrummet där försvann min känsel i benet från tårna upp till 10 cm ovanför knäskålen. Detta anses vara en felbehandling att göra en gipsning så pass högt när det endast gäller en fotknölsfraktur, och ändå gjordes denna 2 gånger. Konsekvenserna av detta var att Peroneus nerven (Det vill säga nerven som sitter vid knäts sida) vart skadad vilket leder till nått som heter nått så fult som droppfot, Däremot går det inte ihop med att halva mitt lår också är förlamat och det gör att läkarna inte riktigt hänger med. Men denna felbehandling har alltså gjort att jag har blivit förlamad i mitt högra ben och varit det i 7 månader.
Läkarna sa då den händelsen just inträffat att det "är nog" peroneus nerven som är skadad. NOG? Dom hade inte heller en enda plan att fortsätta utreda om det verkligen var av den anledningen. Jag tillsammans med mina föräldrar fick då i stortsett tvinga läkarna att göra en fortsatt utredning, vi fick ringa dom varenda dag och vara arg för att jag skulle få göra en röntgen på min rygg och att göra en EMG (nervanalys). Röntgen visade ingenting, men EMG:n visade att jag hade en mindre nervskada på rotnivå mellan ryggkotorna L4 & L5. Men det var inget man fortsatte utreda då det tydligen var för lite för att det skulle vara något. Frågade läkaren då hur han kunde veta det, men inget svar fick jag på den frågan.
Just nu är utredningen ang. förlamningen nedlagd men ska tas upp igen i Augusti.
För 2,5 år sedan så var jag med om en ridolycka. Fick då åka ambulans till sjukhuset där akutläkaren jag träffade sa till mig att jag hade "brytit båda smalbenen, revbenen var av, en trasig lunga och en hjärnblödning". Sen konstaterades det att jag endast hade hett sönder ledbanden i knäna. På mina knän gjordes aldrig en röntgen, utan man antog att det rörde sig om ledbanden. Läkaren berättade då för mig att det kunde ta upp till ett år innan ledbanden var helt återställda. Under dom senaste 2,5 åren har jag haft otroliga problem med mina knän och jag minns ett läkarbesök jag var på förra sommaren.
Jag for på vårdcentralen för att det högra benet inte ens gick att stödja på, det var blått och rejält uppsvullet. Förklarar då för denna läkare att jag haft väldiga problem med knäna sen ridolyckan och att jag inte trodde att ledbanden läkt som dom ska. Läkaren sa sedan nått som jag än inte har kunnat släppa. Utan att ens undersöka knäna eller ens känna lite på dom så konstaterade han att det minsann inte var några som helst fel på mina knän. Då konstaterade jag för honom att han hade grova fel på sin syn. Idiot.
Under den tiden trodde jag att jag redan hade träffat den värsta läkaren men det visade sig snabbt att jag hade fel. Inom ortopedin hade jag endast träffat läkare som sagt till mig att jag inte har fel på mina knän, som sagt att jag hittar på och som till och med vägrat undersöka mig. Anledning? ingen.
I November 2012 så började mina knäskålar också luxera. Det vill säga för er som inte vet vad det är, fara urled. I början hände det inte så ofta men tillslut och ändå fram tills idag så går dom urled ca 5ggr/dagligen. Det som är mest skrämmande med allt detta är att förra Onsdagen hade jag ett besök hos ortopeden och jag var så arg inför detta besök för ingen där hade ju tidigare ens lyssnat på mig. In i rummet kommer en danskkarl i 50 års åldern som skämtar med mig och jag får beskriva mina problem, han lyssnar och undersöker också knät. Hipsvips var en operationstid bokad. Sen dess har jag vad dom inom vården kallar "allvarliga knäskador". Jag gick alltså från att ha blivit tillsagd i 2,5 år att ingenting var fel med knäna till att ha allvarliga knäskador inom loppet av ett dygn? Skumt.
Ja, detta inlägg är tillför att klanka ner på dagens vård. Helt klart för det behövs en otrolig förändring. Det jag menar med detta är inte att jag aldrig träffat en bra läkare för det har jag, har två läkare inom primärvården som väger sin vikt i guld. Har träffat två sjukgymnaster som nästan lyssnat mer och varit mer engagerade än någon annan. Bra läkare finns, men dom är otroligt sällsynta.
Det jag tycker är mest skrämmande inom vården är hur otroligt sakta allt går, remisser hit och dit, 3 månaders väntetider. Jag precis som väldigt många i min närhet har frågat oss själv hur dom inte kan reagera då jag som 18åring har dessa skador, skador som faktiskt kan påverka min framtid otroligt mycket?
Varenda undersökning jag har gjort har vi varit tvungna att tjata oss till, vi har själva varit tvungna att komma med förslag på vilka undersökningar som ska göras och dylikt. Med tanke på att utbildningen man läser som läkare är kring 7 år så tycker man ju att dom borde ha mer kompetens än oss som inte har ett skit med det att göra men dom är alldeles för obrydda för att ens reagera?
Många frågar mig ofta hur jag står ut med att ha en förlamning och hur jag står ut med läkarnas bemötande. Grejen är den att förlamningen var hemskt jobbig i början men idag har jag lärt mig gå utan kryckor, jag kör mycket sjukgymnastik och jag har otroligt bra kompisar i min närhet som alltid håller mitt humör uppe. Det som jag har tyckt varit jobbigast och är jobbigast när det gäller allt detta så är det mina knän, för dom förstör. Mina knän är dom som stoppar mig från att göra saker som att träna och spendera tid med mina vänner, stoppar mig från att spendera tid med min häst. Innan det vart beslutat att jag skulle få göra min knäoperation så var jag mest orolig för att musklerna i mina ben skulle hinna förtvina då jag inte kan träna ben sådär jätte bra med tanke på min förlamning. Tror det skrämde mig mest att veta att om musklerna hinner försvinna så skulle det också leda till att jag för resten av mitt liv skulle måsta gå på kryckor och ha denna hemskt fula skena på mig. Skulle inte heller kunna gå den utbildningen jag vill, eller ha kvar min häst. Inte heller springa för den delen, inte för att jag någonsin innan varit en som varit ute och sprungit men nu när jag inte kan det vill jag inget hellre.
Vart jag vill komma med detta inlägg har jag ingenaning om, behövde bara vara lite arg. Egentligen kände jag för att skriva ett riktigt argt inlägg, vilket detta kanske inte vart. Men vi har då konstaterat att förlamning inte betyder jordens undergång utan att det blir vad man gör det till, och sen att många läkare är inkompetenta arslen som verkar ha fått sin läkarlicens ur cornflakespaketet.
Bra inlägg och håller med, dom är väldigt sällsynta.
Känns ibland som att vem fan som helst kan bli läkare med tanke på hur vissa av dom beter sig.
URL: http://erranjo.blogg.se